Intervjun som jag hade igår var den intensivaste och längsta jag hittills varit med om, 1,5 timmar för att vara exakt.
Ett långt bord. På ena sidan en ensam stol, på den andra åtta upptagna sittplatser. En och en halv timme av frågor, rollspel och rätt-eller-fel pop-up quiz. Jag var precis mig själv, jag berättade också åt dem att jag var ovanligt ärlig, inget förskönande, inget fick rosamoln runt kanten. Jag var bara jag.
Jag älskar egentligen de här high-pressure situationerna. Man känner sig så levande. Verkligen, jag älskar dem. Betyder det här att jag gjorde bra ifrån mig? Nej, inte alls. Det finns mycket nu i efterhand som jag är lite sakmsen över. Ett exempel är att på frågan "Vad händer när du inte lyckas?" kort svara "Vituttaa". Ei näin. Haha.
Sen var det quizen, där man kan svara rätt eller fel, och inget där emellan. Jag gillar inte ursäkter, men allt om styrelser och ledningsgrupper är nog väldigt klart, men i hög stress och på finska kan det hända att det tar en stund för mig att para ihop rätt termer. Men inga ursäkter, mina felaktiga svar var mina måkan.
När det kom till aktualiteter och att name-drop än det ena än det andra förvånade jag mig själv genom att ha huvudet helt tomt. Jag fattade inte vad det berodde på, och jag tyckte det var extremt pinsamt. I bussen på vägen hem insåg jag varför jag plötsligt var så out. Jag har seriöst under 8 månader enbart och endast satt ner all min energi och tid på att skriva pro gradu-avhandlingen. Före det var jag i Paraguay i tre månader. Jag är ett år efter med alla "IT nyheter". Så. Pinsamt.
När det kommer till kritan, jo visst, det fanns en hel del sakser jag önskar att jag vetat när jag gick in i rummet, men sist och slutligen kändes det bra att helt och håller vara mig själv, och ändå bli uppskattad. För jag kände mig uppskattad. Kanske inte som en hard-core professionell, men som en reko-typ som erbjöd hela gänget många skratt. Det var riktigt roligt, faktiskt. Tack ska ni ha, och varsågoda!